Jag sitter i Johans f.d. säng som numera är våran soffa, blickar ut genom köksfönstret och ser att solen lyser i sällskap av gråa moln. Jag ser gröna träd, röda tak, grå-blåa hus, och mittemot ett mycket tråkigt tegelhöghus. Åt höger, dit jag inte ser från min soffhörna, finns det enormt blåa huset och utsikten över Oslo. Via spotify spelas Veronica Maggio, efter en dryg timma inser jag att samma 5 låtar har spelats på repeat. Nej, jag har inte blivit fanatisk eller helt hekta på Maggio, jag är bara för lat för att byta.
I köket råder viss o-ordning som lätt skulle ordnas upp genom att diska lite, men konstigt nog lockar det inte. Hallen har numera en hatthylla/klädhängare från IKEA som Johan har hängt upp med ordentliga gips-ankare. Den bör därför inte ramla ner. Frysboxen har numera en lucka med ett lås à la utedass, förstår att denna genialiska lösning tog 2 månader att ordna. Johan och jag har nu lärt oss hur man lagar mat i ungen utan att brandlarmet utlöses (lösningen är att ha fläkten på max, öppna ett fönster och vifta frenetiskt med förslagsvis en kökshandduk medan din partner snabbt öppnar ugnen, tar ut det som ska ut och sedan stänger igen). Konstigt nog tycker vi oftast att det är smidigare att inte använda den.
Ni där hemma som följde mina första trevande tagnetknatter i början på en blogg har nog gett upp om att någonsin se några nya tankar ta form på denna hemsida, men om det mot all förmodan finns någon som ännu inte gett upp hoppet kanske det här kunde glädja dig lite. Om så är fallet, let me know.
Kanske skrivsuget kommer tillbaka igen en annan dag, efter att ha stillats för den här gången. Gav det här mersmak, ska bloggen vakna på nytt, eller ska jag bara ännu en gång inse att det aldrig blir av. Spänningen trappas upp, det dras häftigt efter andan, ett andetag ingen riktigt vill släppa ut, och vi avslutar med en välkänd kliché: Den som lever får se.
Tack för den här gången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar